Herregud vad jag inte orkar mer.
Hur kommer det sej att allt blir mitt fel hela tiden? Du vrider och vränger på allt och tillslut är det jag som blir felet.


Den som man kallade sin bästa kompis vet jag inte om jag kan kalla det längre. Det har hänt så mycket nu så det kommer väl inte ens få plats att skriva här.
Det gör ont. Så jävla ont. Förut kände jag att vad som en hände kunde jag ringa dej. Jag känner inte så längre.
Jag får inte plats i ditt "nya" liv. Det hade jag nog inte velat heller för jag hade inte passat in där.
Men jag är glad för det jag har nu. Otroligt glad även fast det fortfarande gör ont att jag vet att snart har vi förlorat varandra. Jag vet inte hur du känner men jag tror inte du orkar känna efter. Jag ber dej, känn efter tänk på vad mycket du har att förlora om du inte redan har förlorat det...