När jag säger att jag älskar dej, då menar jag det verkligen. När jag säger att jag aldrig kännt så här förut så är det på riktigt. Du är verkligen det bästa som har hänt mej, det finns ingen som du. Du finns alltid där för en, när jag är ledsen så ligger du och håller om mej tills allt är bra igen och det är så himla skönt att ha någon som bryr sej så mycket. Jag kommer alltid finnas här för dej också, no matter what.

Nu har vi snart varit tillsammans i 2 månader och det har varit den bästa tiden i mitt liv, har aldrig varit så här glad förut. Även fast vi har våra stunder när jag är grinig och överkänslig och förvränger det du säger så älskar jag dej mest.

Du är det finaste som finns <3

Jag är så jävla nojjig, överkänslig allting man kan vara. Det är jobbigt och jag vill inte berätta för dej för jag vill inte att du ska tycka jag är jobbig,. Du kommer ju antagligen läsa det här, men sån är jag, jag säger ingening det är som vanligt ingenting. Det är egentligen ingenting bara jag som är så jävla dum ibland. Förlåt

Du fattar ingenting. Du vet fan ingenting. Kom fan inte o säg att han inte gör mej rädd för det gör han och det enda du har att säga är att jag inte ska ta emot pengar av honom.
Du ställer in mitt kalas för att jag tycker du är töntig men du är fan det.
Du säger att jag ska respektera dej men hur mycket respekterade du mej när han bodde här då? Inte ett jävla skit men det kan du ju inte erkänna.

Ja, det kanske gick lite väl fort, men jag gillar honom och han gillar mej.
och nej jag är inte känslolös för jag bryr mej fortfarande om hur Olle mår. Det gör ont att veta att man inte kan hjälpa honom. För han behöver inte min hjälp jag är inte rätt person.
Men jag tappade känslorna, men jag tycker ju fortfarande om honom som kompis och jag hoppas att vi någon gång framöver kan ses när allt lugnat ner sej lite när det känns rätt för honom. För du sa att du ville träffa mej men inte nu.

Vad ska jag ta mej till? :/
Mår piss utan att egentligen veta varför.
Det är väl allt som har hänt nu. Allt kom på samma gång och man vet inte vilken väg man ska gå.
Varför kan inte allt vara så mycket lättare. Man känner sej så jävla instäng. Egentligen vill man bara sitta och gråta och skrika och få ur sej allting, men vad är det jag vill få ur mej ? Äsch jag vet ingenting längre.

Man lär sej ju leva med det men ibland hörs det verkligen. Då blir man fan skiträdd att det ska vara så hela livet men sen försvinner det. Fast jag är ju inte direkt rädd om mina öron. Eller aa har ju blivit bättre nu. har typ slutat lyssna på mp3 och sånt :/.
På kvällarna är jag mest känslig. Kan vara minsta ljud och jag får ont i örat.
Mamma var hos någon doktor idag och där fick hon typ ett telefonnummer man kunde ringa om man hade tinnitus fattade inte riktigt vad det var men ska kolla med mamma sen. Så fick jag en hemsida också. vart inne på den men fattar inte särskilt mycket, för den är på engelska och jag är inte direkt duktig haha.
www.tinnitusrf.net

Det här är lika svårt för mej som det är för dej.
Jag kommer sakna dej, ja det kommer jag. Länge antagligen. Det blev 1 år o 4 månader typ. Det är länge.
Du verkar inte må särskilt bra nu heller och jag finns för dej. Du kommer alltid ha en del av mitt hjärta.
Ibland känns det som om jag ångrar mej. Som om jag ångrar mitt beslut. Hur ska jag veta. Det känns som om jag skjutet mej själv i hjärtat.  Allting har blivit kaos nu och jag vet varken ut eller in ..
Vi ska antagligen ses imon. Kanske gå på liseberg eller något. Vi får se hur det blir för jag vill träffa dej och jag vet att du vill träffa mej också. Men som jag sa till dej, det får inte bli för mycket. Men vi ska fortsätta träffas så länge du vill och orkar :)

Hur fan orkar du?
Hade typ 60 missade samtal när jag vaknade imorse. En del av mamma o en del av Olle men shit, pappa hur orkar du? Du kan ju inte ha direkt mycket till liv om du inte her upp efter 10 samtal. Antingen tänker du så här : Hon ligger och sover och hör inte telefonen. Eller så här; Hon vill kanske inte prata med mej eller träffa mej idag. Hmm jag undrar vilket  det kan vara, Kanske båda?
O sen säger du till farmor att jag inte kommer för att jag var med mina "fyllekompisar". Du känner dom inte ens. Vi kollade på film igår .. SHIT. Jag är så jävla irriterad på dej.
Sen hade jag några sms när ag vaknade också. Att du skulle ta min mobil för att jag inte svarade o att mamma skulle stänga av bredbandet. Men nej dethade hon inte sag.t Fast du skicka sms sen att du bara skulle skrämma mej. Hjälp liksom. Min mobil betalar jag själv så den kan du tyvärr inte ta.

Just give up, okey?

                        

Sven du är heelt fuckad i huvudet! Haha jag står bredvid Ebba och du bara, Heej Ebba vad gör du här. O kramar henne o sånt men inte ett ljud till mej jag var som luft för dej. Jag kommer inte palla att ha dej ett helt år till! :@

Älskade syster.
Jag älskar dej så otroligt mycket det går inte att beskriva i ord.
Du lyser upp mina dagar när jag är ledsen. Du är bara 2 år och ändå har du en sån stor del i mitt hjärta!
Dör du så dör jag! När man kommer hem efter skolan så kommer du till hallen med ditt stora leende och ger mej en puss det kallar jag obeskrivlig lycka!
Har ingen bild på dej på min användare men det lägger jag upp någon annan dag, så folk kan se hur gullig du är med dina stora lockar och bruna ögon.

Melinda Sara Deniz, du är allt!

För mej är det en självklarhet att man väljer kompisarna i första hand fast det beror ju på iofs.
Men vad skulle man välja om man tvingades välja mellan sin kompis och sin pojkvän/flickvän.
Jag skulle nog resonera så här. Om min pojkvän bad mej välja mellan honom och min bästa vän skulle jag självklart välja min kompis. Men skulle vin vän be mej välja mellan henne och min pojkvän skulle jag självklart välja honom.
Det finns många som väljer sin pojkvän/flickvän före sina vänner och sånt förstår inte jag. Visst om man skaffar pojkvän/flickvän så vill man ju förstås vara med den personen mycket i början men när ma nvart tillsammans ett tag så får man ju börja tänka lite mer på sina kompisar. Men det finns det ju folk som inte gör:/ Många förlorar sina kompisar genom att dom gör så och när det tar slut så kommer dom tillbaka men hur specciel känner man sej då liksom?.

Vad skulle du välja? Kompisarna eller pojkvännen/flickvännen?